JS

Våga vara sårbar och möt ditt mörker

  • 2017-03-23
  • Johanna Salama


Djup kärlek går hand i hand med att våga vara sårbar.

När jag väljer in en kärlekspartner i livet, väljer jag även in sårbarhet. För att kunna ha en fungerande relation behöver jag våga visa vem jag är och vara sårbar. Jag behöver öppna upp mitt hjärta. Det i sin tur betyder att jag riskerar att såras. Rädslan för att såras kan vara så stor så att jag faktiskt inte bjuder in min partner hela vägen in till mitt innersta rum. Men det betyder även att jag inte bjuder in kärleken fullt ut. Då står jag i en kärleksrelation utan all kärlek som kan erbjudas.

Känslor som triggas av min partner finns redan i mitt cellminne

Ingen kan såra mig så mycket som den jag bjudit in till mitt innersta. Den som jag delar kärlek och smärta med, mina mest intima stunder där jag är sårbar. Det är också därför hen är någon som jag kan känna mig mest ledsen, arg och besviken på. Vad jag behöver förstå är att alla de känslor som uppstår i mötet med min partner inte ges av min partner. Alla de känslorna har jag redan i mina cellminnen. De ligger där och slumrar tills min partner trycker på dem och de blossar upp i full styrka. Då kanske jag lägger allt mitt fokus på att min partner beter sig illa. Att hen inte förstår mig och är egoistisk etcetera. Men, om jag istället ser det som sker som en gåva. Att min partner är den jag avväpnat mig inför och det är också därför min partner är den som kan ge mig möjlighet till ett växande.  Till att komma i kontakt med de cellminnen och känslor som är redo att komma upp i ljuset för att sedan släppa taget om mig.

Om jag vänder ryggen till förlorar jag även gåvan

Om känslorna blir för jobbiga kanske jag väljer att vända ryggen till och gå. Jag gör slut med min partner. Problemet är att jag då även vänder ryggen till den gåva jag fått av att komma i kontakt med en nedtryckt smärta. Om min partner till exempel bär på ett mörker som jag inte står ut med kan det vara att jag inte står ut med mitt eget mörker. Därmed väljer jag att vända ryggen från delar av mig själv.

När utmaningen intensifieras är du nära ett genombrott

När en upplevelse är som mest intensiv och som jobbigast är det ofta en signal till att jag är väldigt nära något stort. Ett genombrott av utveckling. Om jag inte står ut, så är det att jag inte står ut att möta det jag bär inom mig själv. (Detta ska inte förväxlas med att vara i en destruktiv relation där du inte bör stanna)

Vi utmanas tills lärdomen är gjord

Jag pratade nyligen med en vän om livet och hur svårt det kan vara i sina stunder.
Hon delade hur smärtsamt det är i mötet med hennes partner. De har stor kärlek för varandra, men det är för jobbigt i relationen, så de kanske ska separera. Deras sår från livet aktiveras i mötet med varandra och i det gemensamma livet. Men om de väljer att fly från det jobbiga nu, väljer de att fly från sig själva ännu en gång istället för att våga stå kvar. Våga fortsätta skala av, vara sårbar för att med kärlek möta och hela de innersta såren. De är nära nu. De har valt att bjuda in varandra och därför är det bara de som kan ge varandra denna möjlighet till helande. Om den möjligheten inte tas, kommer liknande situationer uppstå i nästa relation. Våra lärdomar pockar på vår uppmärksamhet tills de är lärda och då får vi inte dem mer. Vi har då släppt taget och helats.

Fly och överlev eller kapitulera och lev!

Så istället för att fokusera på att den andra gör fel, som till exempel att den kanske går iväg i ett bråk, är möjligheten att se vilken känsla det väcker i mig. En övergivenhets känsla kanske? Och då ställa mig frågan när jag har upplevt denna tidigare i mitt liv.

Så, när det är som tuffast, är jag som närmst ett genombrott. Det är här jag väljer att fly för att fortsätta att bara överleva, eller att kapitulera, falla igenom, släppa taget för att sedan kunna leva.

Lyssna gärna på Brené Brown om ”The power of vulnerability
https://www.ted.com/talks/brene_brown_on_vulnerability

Med värme

Johanna Salama