JS

Smärtan av förlusten av en partner

  • 2017-04-02
  • Johanna Salama


Smärtan av förlusten av den en älskar

Nyligen hade jag en konversation med en man som blev lämnad av sin livspartner, kvinnan i hans liv. Han var förkrossade och djupt nere i sitt mörker. Det var smärtsamt att bara vara nära honom. Långt efter att vi tagit farväl så var jag fortfarande påverkad med tunga energier och känslor. Jag kunde inte släppa mötet med honom. Mina tankar for vidare på vad han hade sagt. Han sa att hans fru hade varit den första som verkligen älskade och såg honom. Förlusten av henne var större än vad han orkade att bära.

En förlust innebär flera lager av smärta

Det fanns flera lager i hans smärta, som det oftast gör när vi är i djup smärta. Ett lager är förlusten av den reella partnern, som den människa hen är. Ett annat lager är förlusten av ett gemensamt liv, historia och framtid. Men den djupaste smärtan och lagret som skalas av är den del/behov som lämnats över till någon annan att fylla. Det behov som vi själva borde fylla. Det kan vara  behovet av trygghet, av att vara älskad och accepterad. När vi överlämnar det till någon annan blir smärtan djupare och mörkret svartare vid förlusten av den personen.

Vi måste göra jobbet av att bli hela i oss själva

Förlusten av en person i ens liv kan vara oerhört smärtsam. Men det är aldrig en annan persons uppgift att leva för någon annan. Att stanna kvar för någon annans skull. Att fylla en annan persons behov, så att den slipper möta sig själv. Det är aldrig en annan persons uppgift att se till så att den överlever. De dagar, månader eller år som två människor skänker till varandra är en gåva. Det är en kärlekshandling. Inte en fastkedjad handling, låst av förväntningar och krav. Det går inte att ta förgivet att någon ska stanna livet ut vid ens sida för att fylla ens behov. Förr eller senare, tror jag, att den illusionen brister och snuttefilten tas bort. Vi måste förr eller senare möta oss själva och göra jobbet i att bli hela.

Tills döden skiljer oss åt…

Därför tror jag inte på de äktenskapliga orden som uttalas vid ett bröllop. Att de ska älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer dem åt. Eller alla hänglås som kärlekspar hänger i broar för att befästa sin kärlek. För mig är det symboliskt med något kravfyllt och precis som ordet hänglås säger, låst.

Jag förlorar min partner, men inte mig själv

Jag tror på en relation där båda gör ett aktivt val varje dag, månad och år av att vara tillsammans med varandra. Ett aktivt val av att vilja skänka den andra gåvan av ens kärlek. Under dessa dagar, månader och år bär vi ansvaret att arbeta med att vara hela i oss själva. Så om den dag kommer, då min respektive inte längre gör det aktiva valet att vara vid min sida förlorar jag hen, men inte mig själv.

Med värme

Johanna Salama